vagenmotplusset

Ja, hörrni, det blir tvära kast här i bloggen. Det som jag först trodde var en graviditet och sedan ett missfall visade sig vara ett utomkvedshavandeskap. För er som inte vet vad det är så är den enklaste förklaringen att embryot sätter sig fast utanför livmodern där det inte kan utveckas normalt (och överleva). Utöver detta tragiska faktum så kan det också vara farligt för kvinnan, sitter embryot i äggledaren viket tydligen är det vanligaste stället så kan äggledaren spricka (när embryot växer) och utöver att det tydligen gör obeskrivligt ont så kan man tydligen också förblöda när det händer. Alltså vill man/läkarna/jag stoppa detta innan det händer. Så imorgon blir det opperation vilket läkaren på gynakuten tycker är det bästa alternativet i vårt fall. Det är ganska troligt att de kommer att ta hela min äggledare där utomkvedshavandeskapet sitter men som läkaren sa "ni ska ju ändå göra ivf" så då går man ändå förbi äggledarens funktion...det andra alternativet var att ta cellgifter som dödar embryot men då får man inte försöka bli gravid på nytt på 3-6 månader vilket för oss känns som en evighet. Detta pga att cellgifterna sitter kvar i kroppen under den tiden och kan orsaka missbildningar på ett nytt foster.
Tiden mellan vi trodde att det var ett tidigt missfall och nu när vi har fått ett utomkveds konstaterat (med hjälp av VUL) så hoppades vi att det kunde vara en vanlig graviditet som växte där inne. Sträcken på graviditetstesten blev nämligen starkare och starkare och så blev även hcg nivån i blodet (har tagit regelbundna blodprov). MEN, med en hcg nivå mellan 1000-1500 ska man kunna se något i livmodern och hos mig var det tomt. Ingenting där. Har sedan dess varit på ett par VUL till eftersom hcg nivån gått upp (ligger nu på 2500) men i livmodern är det fortfarande tomt...Idag hittade dom dock äntligen det formodade "X:et" som utomkvedes också kallas. Skönt och samtigt en sorg. Hoppet är ju det sista som lämnar en även om jag instinktivt kännt att något varit fel hela tiden. Sorgen består nog mycket i att det känns som det varit så nära, hade embryot bara fäst på ett annat ställe hade jag varit gravid nu... Jag vet att man inte kan tänka så men det går inte att låta bli...
Ljusglimten mitt i all skit är att vi nu vet att jag kan bli gravid, det är en oerhörd lättnad förstås.
Efter operationen imorgon ska jag så snart jag känner mig pigg nog åka iväg på semester norrut. Jag känner att jag behöver andas lite fjälluft för att läka både psykiskt och fysiskt. Uppdaterar er förstås så snart jag orkar! Kramar VMP