vagenmotplusset

Jag tycker att jag kämpar på bra med hela vår barnlöshetsgrej. Jag hoppas och tror (iaf en stor del av mig) på ett positivt slut på hela den här helvetesresan. Men ibland misströstar man mer än annars. Idag nyss var en sån stund. Min gravida föredetta chef kom förbi. Det gick tydligen ungefär på första försöket. Jag grattulerade henne, sa "vad roligt" och log. Och jag menade det. Men efteråt kommer det som en baksmälla. Inte hennes graviditet utan sorgen över min mage som är alldeles tom (utöver det vanliga magfettet :)). Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, vore jag hemma skulle jag låta dom komma. Men det går inte nu. Jag måste sätta sorgen på paus några timmar. Kanske blir detta ännu mer känsligt när vi nu är så nära vårt nästa äggplock (det är planerat till på måndag) och om allt går bra en instättning av ett embryo..För allt blir så skört och verkligt. Lyckan ett eventuellt plus skulle innebära. Sorgen och tvivlen som följer med ett minus. Och känslan av att inte ha någon som helst kontroll över hur det slutar, den önskar jag inte någon.